Okej, nu skulle jag vilja ta upp en sak som jag har gått omkring och funderat på sedan
den här låten mötte dagsljus.
Allra först - lite fakta:
Island har en befolkning på ca. 320 000 individer, finlandssvenskarna är ca. 290 000 dito. Vi är med andra ord ungefär lika många.
De största artisterna på Island är bl.a.:
Björk,
Sigur Ros,
och Emilia Torrini.
Vilka de största artisterna Svenskfinland har tänker jag inte räkna upp, jag tror att största delen av er som läser den här bloggen vet vilka de är.
(OBS! Här vill jag understryka att jag inte har något emot de finlandssvenska artisterna. Dessa artister är bra på det de gör och har, precis som alla andra musiker, rätt att göra anspråk på utrymme i media. Dessutom finns det för en finlandssvensk musiker inget dummare än att försöka tävla med och prata skit om sina kollegor; det är som att kissa i motvind - allt kommer förr eller senare alltid tillbaka på en själv.)
Tillbaka till ämnet. Nu är det dags att tänka efter. Vad är skillnaden mellan det isländska och det finlandssvenska musikutbudet? Tänker ni som jag? Känns inte den finlandssvenska musiken väldigt strömlinjeformad och likformig i jämförelse med den isländska? Hur kommer det här sig? Vi har ju en fantastisk fond med större kapital än Nobelstiftelsen som finns till bara för att understöda kulturen, så vart går pengarna? Det finns så sjukt mycket kreativitet, men hur kan det komma sig att man inte får se den? Finns det i Svenskfinland verkligen inte plats för ett bredare musikutbud? Och vem skall man skylla på - är det de som bestämmer över pengarna eller de som konsumerar musiken?
Så många frågor, så få svar. Egentligen har jag inte kommit fram till några svar alls. Det enda jag vet är att jag inte har något emot att projekt som
Vår tid, vårt land genomförs, det har jag verkligen inte. Men då vill jag också se en finlandssvensk
Ólafur Arnalds gästa Bettina.
(Och som en hyllning till Islands musikutbud slänger jag ännu en gång in min egenhändigt ihopbyggda
Landet is-lista.)