Det är något av en tidsanda tror jag. Eller som en liten känsla som finns åtminstone bland många i min generation. En känsla av att ens liv bara är vad det ser ut att vara i betraktarens ögon – att det jag inte visar upp, t.ex. som en statusrad eller som ett blogginlägg, inte har hänt i verkligheten.
Jag tror inte på att exponera allt man är och lägga fram det för vem som helst att beskåda. Och jag tror inte att allt man är, gör eller vet måste resultera ens i ett enkelt uttalande för att räknas. Ungefär såhär:
”… kanske finns det sådant i oss som behöver avskildhet och skydd för att orka växa och leva, (…). Det som är ömtåligt och fortfarande grumligt, som är lite ofärdigt och på tillväxt. Kanske finns det också ett värde i att behålla lite för sig själv, för en människas egenart, hennes särskilda skönhet och laddning beror till stor del av det inuti som förblir okänt, outforskat och oexponerat; hennes hemlighet.”
(Taget ur en kolumn i Trots Allt)
Så skall det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar