Blue could be a winter coat or the sea, Lake Maureen, a window or a downpour on my street (klicka på bilden)

Via weheartit

Nina Hemmingsson

Om att känna efter

Jag var till en början osäker på om jag skulle börja blogga överhuvudtaget. Jag tycker ju om att läsa andras bloggar, men det är en helt annan sak att börja skriva om sina egna bestyr; en blogg kan så lätt bli utlämnande eller ett sätt att av fel orsaker visa upp sitt liv (något som jag syftade på i det första inlägget). Jag känner också igen mig i det som Maja skriver om på sin blogg, som det dåliga i att börja ta sig själv på alltför stort allvar.

Egentligen är det ungefär samma svårigheter som jag genomlider med Facebook (svårigheter som jag vet att jag inte är ensam om) och åtminstone för min del tror jag att jag bara måste få tid på mig att känna efter om jag tycker att det känns okej att någon som jag egentligen inte känner skall kunna veta vad jag åt till frukost eller vem jag festade med förra helgen. För bara ett par år sedan behövde man inte fundera på sådant och kanske behöver vissa lite mera tid än andra för att känna efter. Och det är okej.

Det jag vill ha sagt är alltså att jag ännu inte riktigt vet hur jag skall förhålla mig till bloggen; jag tycker ju, trots mina kval, om en bloggs möjligheter - det kan vara en jättebra kanal både för att inspirera och bli inspirerad av text, musik och bilder. Vissa dagar känns det okej att sätta upp bilder på mig själv eller skriva om vad jag har haft för mig, medan det vissa dagar känns som att en bild som beskriver en sinnesstämning får räcka. Jag får helt enkelt känna mig fram.

Tiden har så bråttom

Om jag fick önska

skulle tiden stå still

jag skulle vilja kunna

ta oss dit du vill

och våra käraste vänner åt samma håll

Ingenting kan hända oss innan klockan slagit tolv

Allt är blott fåfänglighet/Svåra frågor i sommarvärmen

Vill jag kunna fortsätta göra såhär:

Eller vill jag se lika tuff ut som den här:

(Inte genom att vara lika naken alltså - det är håret jag tänker på.)

Första bilden är hittad hos Julia och den andra på weheartit.

Vad är det jag inte förstår?

Den här låten verkar ha blivit en av sommarens stora hitar. Men varför då? Låten är enformig och personligen tycker jag att den här versionen av den är minst 50 gånger svängigare och 100 gånger mer intressant. (Och missförstå mig inte, jag är ingen tråkig prutt som tycker att all musik som är gjord efter 70-talet är dålig musik eller någon som upprörd skulle kalla den här musiken för "dunka dunka". Jag förstår bara inte.)

Svar till:

fundersamtjej_87@hotmail.com

Sju dagar vid havet

Post-it

Marc Johns

Ormar

Jag tål inte tequila och är egentligen väldigt medveten om det. Dessvärre undvek jag att tänka på det i går och följaktligen har jag i dag mått som jag förtjänat. Så, med datorn i famnen och huvudet i en så statisk position som möjligt har jag gjort det som jag brukar göra när jag vistas i jobbighetens träsk och i något slags självbestraffande syfte vill göra det jobbiga lite värre - jag tittar på ormar.

Det här är dagens värsta:

Och det här är årets värsta som liksom spelar i en helt annan liga än alla andra:

Fest på taket

Stämmor

Dagen har varit trestämmig och med anledning av detta får ni denna gamla favorit.

1000 sätt att viska på

Vi lyssnade en del på Sophie Zelmani under helgens biltimmar och jag kom att tänka på ett gammalt klipp från en intervju med henne:

Om Sophies tystnad beror på blyghet eller stor integritet är svårt att veta. Kanske är det en blandning av båda. Hur som helst tycker jag att hon är tuff som inte försöker vara någon hon inte är bara för att hon gör fin musik och därför befinner sig i en bransch i vilken skivbolag kan skicka ut henne för olika PR-uppdrag. Visst blir intervjun ett svettigare jobb för journalisten, men då är det väl ändå dennes yrkesskicklighet som skall ifrågasättas och inte hennes?

It's a precious burden, the cross I've come to bear (klicka på bilden)

Brian Ferry

Lite musik

Jag kom visst av mig lite med musikbloggandet; så därför - för min egen peppnings skull och för att det helt enkelt är en så gräsligt svängig bit - en persikofärgad kvinna, familjen Addams betjänt och två killar som bara verkade vilja vara med:

Tillbaka

Ja, inte kom jag ju till någon större nytta. I alla fall inte för någon annan än för mig själv och mitt eget välmående. Det goda livet har fortsatt, men mer om det då kameran återvänder från Pernå.

Nu skall jag tvätta kläder, smörja kråset och fundera på vad som kan vara värt att tänka på om man skall besöka Björneborg.

Skärgården

Nu far jag ut till... skärgården... så jag kommer till någon... nytta.

Dåligt och bra

Dagens sämsta: Att tiden i studion är över för denna gång. Det har varit bra. Mycket bra.

Dagens bästa: Att jag får fara till Åbo i morgon och inte behöver sitta hemma och fundera på hur tråkigt det är att en rolig vecka är till ända. Dessutom blir det skärgård i en vecka med start på lördag och det är fint.

Här följer en liten film som gjordes i går av Peter och Daniel. De andra avsnitten från veckan hittas på bloggen.

Stilla veckan

Sommarens förmodligen varmaste dagar hägrar utanför dörren, men det gör ingenting för inomhus har vi det väldigt bra.

Jo, de röstade ju om kärnkraften..

Det att Finland skall få två nya kärnkraftverk är ju inte färska nyheter längre, men det var en liten tanke som slog mig när jag läste Hbl:s rapportering från omröstningen.

Hbl skriver 2.7 att över tre femtedelar av riksdagen röstade ja till två reaktorer, samtidigt som tidigare opinionsmätningar hade visat på att bara en femtedel av finländarna ville det. Med andra ord avspeglar riksdagens åsikter inte alls folkets dito såsom den borde göra. Konstigt? Nej, absolut inte. Det är klart att folkets åsikter inte syns då röstningsprocenten i alla val är så låg. Skulle största delen av befolkningen på en valdag gå och rösta på kandidater som i alla fall på ett ungefär står för samma åsikter som de själva skulle riksdagens, regeringens och kommunfullmäktiges beslut med all sannolikhet se annorlunda ut. Men en alltför stor del av befolkningen röstar inte och då får man stå sitt kast - i detta fall ett sjätte och sjunde kärnkraftverk - och jag har sagt det förut och jag säger det igen: om du inte gjorde din röst hörd när chansen lades framför näsan på dig så har du heller ingen rätt att beklaga dig.

Som en påminnelse om att allt är subjektivt

"Ingenting jag inte önskar äger något värde."

(Eva Dahlgren)

Enligt den aforismen kan jag dra följande slutsatser efter de senaste dagarna:

Stillastående luft, likgiltighet, chips, nästan all musik på Radio x3m, 29°C i lägenheten, män som inte förstår att samhället kommer fortsätta vara ojämlikt så länge som de inte är redo att ge upp sina fördelar - värdelöst.

Åka båt, klippa gräs, clementiner, dricka vin på taket, slippa hela solbrännehysterin för att man inser att det ju faktiskt är en världslig sak, kreativitet, dricka kall mjölk när man vaknar mitt i natten - skitdyrt.

Allt väl

Dagarna förflyter i maklig takt. Inspelning, kaffe, övningar, det eviga mejlandet, kallt vitvin, jakten på en kopieringsfirma, Sommar i P1 och potatissallad. Till råga på allt har även Stilla blivit med blogg!

Och jag lyssnar på Håkan.

Också i dag

Julia

I dag har vi träffat fröken Lillqvist och pratat om de bilder som hon skall ta för Stilla.

Här är hon och några av hennes fantastiskt vackra bilder, men gå för sjutton gubbar in på hennes flickr och njut av fler!

För att det ibland kan behövas (klicka på bilden)

Via weheartit