Glad lillajul!

(Klicka på gubben om ni vill höra vad han dansar till.)

Säkert

Hela veckan nu har jag lyssnat Säkerts senaste skiva Facit, med en ny favoritlåt för varje dag. När den kom i september förstod jag inte riktigt; jag lyssnade på några av låtarna och läste hyllningar på bloggar och i tidningar, men sen lät jag den bara vara. Tills nu.

Det är konstigt det där. Hur en låt, eller en hel skiva för den delen, till en början kan kännas helt ointressant och man lägger den åt sidan för att lyssna på något annat.

Så låter man det gå en tid och en dag lyssnar man på låten igen och plötsligt slår den an något i en, en känsla som man har precis just då och som man inte har kunnat sätta fingret på innan. Och man förstår.

Här är en låt som inte finns på skivan, men herrejävlar vad den slår an.

Via Säkert!

Minnenas allé i mobilbilder

Den första som vet i vilken film det här kaféet finns med vinner ära och berömmelse.

hey baby

det är okej att vara du

yeah yeah yeah

sluta älta det där fåniga du sa på det där fåniga sättet

eller när du va sådär sjukt pinsam att det inte ens var kul

hey baby

det finns ändå inget perfekt du måste vara

inga adjektiv du kan klä upp dig i som räddar dig från fel

inga kostymer som gömmer faktat att du inte är hel

hey baby

det är okej att vara du

yeah yeah yeah

rätt upp

och ner

just nu

(Från Ugglan har ordet)

Finaste låten just nu (klicka på bilden)

Margaret Durow

Gå ut till vinter (klicka på bilden)

Via Lula Scrapbook

Marina Abramović Made Me Cry

"Abramović sits at a table in silence, and museum guests can sit across from her and stare.

Some people couldn't handle the heat."

Marina Abramović Made Me Cry

Lite av vad som hänt sen sist

Som ni kanske märkt har det varit ganska tyst här på bloggen den senaste veckan. Ingen egentlig anledning till det - dagarna har bara runnit förbi utan att jag kommit mig för att uppdatera.

En lugn och fin helg har jag i alla fall haft. Den inleddes med en tur till Jeppo på fredagen, då vi inledde projekt "Österbottnisk pidroturné" med att besöka Anders hemby för att hänge oss åt pizza, kortspel och glesbygdsromantik. Igår blev det en lugn kväll med bastubad och film hos Nymans, och nu har jag just kommit hem från en promenad och ämnar ägna en stund åt kaffe och operagoogling innan det är dags att börja rulla söndagsköttbullarna. Trevlig söndag!

These days I sit on corner stones and count the time in quarter tones to ten

Mary Robinson

Jag skulle inte motsätta mig ifall dessa dagars soundtrack skulle vara lite mindre Nico och lite mera Sam Cooke. Men man kan ju inte få allt.

Hur man än vänder sig är rumpan alltid bak

För någon månad sedan hamnade jag i en diskussion om huruvida man som kvinna skall gå med på alla snedvridna skönhetsideal; varför ställer jag mig inte bara utanför hela cirkusen istället för att sitta och beklaga mig över den? För det är ju så - hur jävla medveten jag än är så köper jag ju ändå bilden av idealkvinnan gång på gång. Och det gör mig så förbannat trött. Kan jag vara trovärdig som feminist och samtidigt känna mig obekväm med orakade ben? Och vad är alternativet? Skulle någon över huvud taget lyssna på mig om jag slutade bry mig om hur jag ser ut eller skulle folk tro att jag bara är en ful och bitter tjej som är avundsjuk på alla snyggisar och därför är emot alla ideal? Och dessutom tycker jag ju om att klä mig fint och skall jag sluta med det då bara för att göra något slags ställningstagande? Rumpan är ju liksom bak hur man än vänder sig..

Helvetet är en plats där alla pojkar sitter med en gitarr och spelar Wonderwall

Det är fest. Gärna efterfest. En gitarr står i ett hörn och det tar inte länge förrän någon har plockat upp den. Denna någon är alltid en kille och på dennes repertoar finns så gott som alltid Oasis' Wonderwall, men Nothing Else Matters är inte helt ovanlig i dessa sammanhang heller. (En annan låt som också har börjat söka sig in på repertoarerna är nu också Fix You.)

Flickor gör inte så. För att en flicka skall sätta sig ner och spela skulle hon först ha tagit gitarrlektioner en gång i veckan i minst 8 års tid, övat sina skalor på kammaren dagligen och också sett till att kunna sin repertoar som rinnande vatten. Först då skulle hon kunna sätta sig ner på en fest och spela. Kanske. Men troligtvis inte.

För killen (ni förstår ju att jag kör på generaliseringar här) verkar det däremot inte vara så stor skillnad - "Jag kan ju två ackord, nu kör vi!" Att en eller två strängar fattas och att ackorden egentligen inte funkar i den tänkta låten är inget han lägger någon vikt vid. Och kan han mot förmodan en hel låt felfritt är han en gitarrgud. Typ.

En YouTube-illustration ifall något skulle vara oklart:

Såhär kan man också göra

Höghusen skalv

darrande röster bär en trist melodi

stämd i moll

Spänd för din hud

en längtande lov

Vänder din bana igen

Minnenas allé i mobilbilder

"Hund vid vatten"

Något annat som jag tycker om

Oskärpa.

Bilder tagna av Mary Robinson och hittade via Lula Scrapbook

Via lost

Fransk electroswing:

Om flick- och pojkkompisar

Såhär på söndagskvällen tänkte jag ta upp två saker som får stora och högljudda varningslampor att tändas i huvudet på mig och som jag kan gå omkring och tänka på ibland:

1. Flickor som säger att de föredrar att umgås med pojkar eftersom ”de är mer ärliga och inte pratar så mycket skit”. Som om huruvida man intrigerar har med vad man har mellan benen att göra. Snälla nån. Clara Lidström har skrivit en bra krönika om ämnet, läs den.

2. Kvinnor och män vars vänner alla är av samma kön som de själva. Detta för att personer med vänner av båda könen enligt mina erfarenheter helt enkelt är mycket trevligare att umgås med än de som bara hänger i könshomogena gäng. Anna Carrfors Bråkenhielm tog upp det här i sitt sommarprat:

”Jag har alltid sett det som en stor tillgång att ha många killkompisar, mest för att jag har väldigt roligt med dem. Ibland funderar jag på vilka fördelar en man kan ha i sitt liv av att ha många tjejkompisar – jag vet ju att jag personligen aldrig skulle ha flyttat ihop med min fantastiska man Thomas dagen efter vi träffats första gången om inte han haft ett par väninnor i sin närhet. Det var faktiskt han och min gemensamma tjejkompis som sammanförde oss. Bättre varudeklaration kan man inte få. Jag ser det som det första och största kriteriet för att en man skall vara uthärdlig att leva med om han har kvinnliga vänner. Egentligen borde man, lika konsekvent, checka detta med blivande chefer, arbetskamrater och viktiga affärskontakter innan man ger sig i lag med dem på allvar. Man vet ju vart hän det barkar när det gäller deras kvinnosyn om de inte ens kan skrapa ihop en enda tjej som de säger är deras vän.”

Så sant, så sant. Och det är ju precis likadant tvärtom också – flickor som inte har en endaste pojkkompis och istället bygger sin mansuppfattning på sådant de läst i Cosmopolitan (typ att alla män fiser och ser på porr) är ju också ganska frustrerande att umgås med.

Dagens mustasch(er)

Via The League Of Moveable Type

Något som jag tycker om

Skuggspel.

Bilder via julia och Lula Scrapbook

Om det svåra i att ta sig själv i kragen

Mitt samvete i augusti: - Ulrika, nu skall du skriva klart ditt slutarbete.

Jag: - Jo, jo! Det skall jag! Men det är ju inte som att det är bråttom ännu...

Mitt samvete i september: - Ulrika, nu måste du ta tag i slutarbetet.

Jag: - Lugna puckar! Nemas problemas, det är ju så gott som klart! Jag får det färdigskrivet på typ en dag.

Mitt samvete i oktober: - Ulrika Lovisa Maria, nu måste jag säga till på skarpen! Få det skrivet nu!

Jag: - Lalalalalaaa... (Håller händerna för öronen).

Nu är det november och jag har faktiskt tagit mig i kragen lite grann. Fast egentligen har jag en känsla av att jag borde satsa på att stänga in mig någonstans där det inte finns några distraktioner (och där det framför allt inte finns internetanslutning!) och bestämma att jag inte får släppa ut mig själv innan jag skrivit klart. Ja, så borde jag verkligen göra.

Minnenas allé i mobilbilder

Sommar 2007, Ronja och jag testar på hur det skulle vara att leva som uteliggare i Bryssel.

Hur kan jag sluta citera Mumin då det är så bra?

"Lilla My satt på trappan och sjöng en av sina monotona regnsånger.

- Hej, sa pappan. Jag är arg!

- Det är bra, sa lilla My gillande. Du ser ut som om du hade fått en lämplig fiende, det kan lätta upp saker och ting."

(Ur Pappan och havet, Tove Jansson)

Vad göra?

Nu börjar det vara så kallt (och fläckvis halt) att jag har börjat fundera på om jag antingen bara borde palta på mig lite mera och då kunna fortsätta springa utomhus eller om jag skall byta till löpmattor inomhus. Det sista alternativet känns inte helt lockande för det blir ju knappast aldrig såhär roligt:

(Visserligen kan man ju inte göra sådär utomhus heller, men där finns det frisk luft och fina vyer som liksom väger upp.)