Hur man än vänder sig är rumpan alltid bak

För någon månad sedan hamnade jag i en diskussion om huruvida man som kvinna skall gå med på alla snedvridna skönhetsideal; varför ställer jag mig inte bara utanför hela cirkusen istället för att sitta och beklaga mig över den? För det är ju så - hur jävla medveten jag än är så köper jag ju ändå bilden av idealkvinnan gång på gång. Och det gör mig så förbannat trött. Kan jag vara trovärdig som feminist och samtidigt känna mig obekväm med orakade ben? Och vad är alternativet? Skulle någon över huvud taget lyssna på mig om jag slutade bry mig om hur jag ser ut eller skulle folk tro att jag bara är en ful och bitter tjej som är avundsjuk på alla snyggisar och därför är emot alla ideal? Och dessutom tycker jag ju om att klä mig fint och skall jag sluta med det då bara för att göra något slags ställningstagande? Rumpan är ju liksom bak hur man än vänder sig..