Om flick- och pojkkompisar

Såhär på söndagskvällen tänkte jag ta upp två saker som får stora och högljudda varningslampor att tändas i huvudet på mig och som jag kan gå omkring och tänka på ibland:

1. Flickor som säger att de föredrar att umgås med pojkar eftersom ”de är mer ärliga och inte pratar så mycket skit”. Som om huruvida man intrigerar har med vad man har mellan benen att göra. Snälla nån. Clara Lidström har skrivit en bra krönika om ämnet, läs den.

2. Kvinnor och män vars vänner alla är av samma kön som de själva. Detta för att personer med vänner av båda könen enligt mina erfarenheter helt enkelt är mycket trevligare att umgås med än de som bara hänger i könshomogena gäng. Anna Carrfors Bråkenhielm tog upp det här i sitt sommarprat:

”Jag har alltid sett det som en stor tillgång att ha många killkompisar, mest för att jag har väldigt roligt med dem. Ibland funderar jag på vilka fördelar en man kan ha i sitt liv av att ha många tjejkompisar – jag vet ju att jag personligen aldrig skulle ha flyttat ihop med min fantastiska man Thomas dagen efter vi träffats första gången om inte han haft ett par väninnor i sin närhet. Det var faktiskt han och min gemensamma tjejkompis som sammanförde oss. Bättre varudeklaration kan man inte få. Jag ser det som det första och största kriteriet för att en man skall vara uthärdlig att leva med om han har kvinnliga vänner. Egentligen borde man, lika konsekvent, checka detta med blivande chefer, arbetskamrater och viktiga affärskontakter innan man ger sig i lag med dem på allvar. Man vet ju vart hän det barkar när det gäller deras kvinnosyn om de inte ens kan skrapa ihop en enda tjej som de säger är deras vän.”

Så sant, så sant. Och det är ju precis likadant tvärtom också – flickor som inte har en endaste pojkkompis och istället bygger sin mansuppfattning på sådant de läst i Cosmopolitan (typ att alla män fiser och ser på porr) är ju också ganska frustrerande att umgås med.